Leeds Festival 2010, THE LIBERTINES
foto: bbc.co.uk
Om du drar tillbaka klockan 2 dygn, exakt två dygn så ser du ett folkhav. Ett elektriskt folkhav. Solen är påväg att gå ned och inom fem minuter kommer bandet som gett vår generation något kul att tala om kliva upp på scen. "Libertines- The Rock'n'Roll story of our generation" skrek huvudrubriken på tidningen nme ut för några veckor sedan. Mycket ligger i det. Vi fick inget Beatles, inget Clash och inget Nirvana. Det närmsta vår generation kan komma drömmen om ett äkta rock'n'roll band är The Libertines.
Gary befinner sig nu på scen. Carl, Peter och John kommer därefter. Publiken brister ut i ramaskri och alla tappar fattningen när startskottet (förkroppsligat; Horrorshow) ljuder över fansen. Efter det minns jag allt som genom ett berusat moln.
Spelningen blev en välplanerad och välplacerad hitkavalkad, utan spännande utspel. Koncentrationen låg på att klara av en hel spelning utan tappar, den första (näst första) spelningen tillsammans på sex år. Spelningen blev sammanhållen och utan några felsteg, vilket är helt förståligt när de har pressen från en hel musikvärld och 80.000 förväntansfulla personer i publiken. Pete och Carl delar mick och kramar om varandra, precis som på den gamla goda tiden. What became of the likely lad var strålande vacker och slåendes sann, om man tänker på vad deras magiska vänskapsrelation har genomlevt under de senaste sex åren. Bandet handlar inte bara om musik, det handlar också om äkta vänskap. Därför var återföreningen mer än musik för de helhjärtade fansen. De, precis som Pete och Carl, tror på drömmen om den magiska vänskapen. Att man kan bli sammanbundna förevigt. Det blev återföreningen ett bevis på.
Det blev en magisk, historisk, nostalgiskt spelning. visst hade jag hoppats på mer blod, svett och tårar, mer rock'n'roll. Men innan vi får se det måste Libertines få gå in sina gamla, skrumpliga Albion uniformer.
'Horrorshow'
'The Delaney'
'Vertigo'
'Last Post On The Bugle'
'Tell The King'
'Boys In The Band'
'Music When The Lights Go Out'
'What Katie Did'
'What Became Of The Likely Lads'
'Can't Stand Me Now'
'Death On The Stairs'
'The Ha Ha Wall'
'Don't Look Back Into The Sun'
'Time For Heroes'
'The Good Old Days'
'Radio America'/'Up The Bracket'
'What A Waster'
'I Get Along'
en dödsbringande scen
jag kan känna det
komma krypandes
ut ur kloakerna
likt camus råttor,
en iskall andedräkt
i nacken
flämtandes
i nacken
Det är inte långt kvar nu,
de dränkta råttorna
strömmar ut nu
ur alla vrår
ur dina ögonhål
Det finns ingenstans,
att gömma sig
när klorna klöser
när den nakna svansen
smeker
mörkret kommer
rösta rött i valet!
Regn är vackert. Jag önskar att det regnade nu. Jag är ihopkurad och nöjd. Febrilt suktande efter livet, samtidigt som jag misstänker att jag äntligen börjat leva det. Jag längtar efter vissa människor, hoppas vi ses snart. Ibland vaknar man och finner sig uppslukad av en händelse, du kanske inte fattat förän då vad du verkligen gör. Seg i starten, kort i minnet. Det finns så mycket att se. Så mycket att upptäcka. Det finns ingen tid. Jag önskar att du såg mig här idag.
På torsdag flyger jag och Stina över till england för att dagen efter få skåda en historisk, magnifik, fantastisk återförening. LIBERTINES! Åh vad jag längtar! Carl Barat har lagt upp några sololåtar (eller ett stakerfan antagligen) det är nya låtar och du kan finna dom här
Det finns så mycket jag vill säga, men jag glömmer det alltid när jag väl börjar. Jga låter musiken tala åt mig. Stereolab, shot!
jag önskar att jag kunde dj:a, sikken klubb det skulle bli. vi ses på dansgolvet!
WOW!!
Way Out West var över förväntan. Helt klart! Jag vill skriva en fet recension över hela skiten, men hinner inte för att jag far till iväg östeuropa imorgon. ace. Bra recensioner är speciellt viktiga den här gången eftersom att de etablerade musikjournalisterna har fått både Paul Weller och The Stooges om bakfoten. Man undrar ju hur Markus Larsson har mage att jämföra Weller med Tomas Ledin, och i samma text hinna skriva "Weller, Fuck Off". För att klargöra saken var det en levande leged på scen och mer respekt och kunskap än så får man förfan begära. Den sanna historian var att konsterten var hejdundrans när han drog iväg sina Jam låtar, That's Entertainment var sjukligt bra, men något svagare när han lirade långutdragna sololåtar.
Stooges kräver energi, både att lyssna in sig på och att se live- för det är omöjligt att stå stilla till Funhouse, Gimme Danger, Search and destroy, I wanna be your dog. Men herregud bara genom att skriva ned låttitlarna blir jag smått upphetsad. Iggy var barbröstad och svettig som vanligt. Han spottade, slängde med mickstativet och glödde av energi. Så mycket av den varan bjöd inte något annat band på hela wow på. Möjligtvis Trash Talk, ett hardcore punk band från staterna som var helt galna live. Korta intensiva låtar med jävligt agressiv sång, det är grejor det. Sångaren och basisten(förövrigt smått skrämmande) stod mitt ute i publiken och körde på som in i bomben. jag stod inte stilla en sekund.
The Drums var året största förvåning. Bra live och väldigt bra låtar. Dom skulle överleva även utan Let's go surfing.
Håkan Hellström!!! Nu kan du få mig så lätt!
(Nu är det dags att packa vidare. och jag missade skriva om annat fint. xx, lekman.. och om dt sämre. plus bilder. extra allt! Ciao!)
Alla vägar leder till Way Out West
Tidigare idag annonserades det att Jay Electronica har ställt in. Hans plats tar skönsjungande Anna von Hausswolff över. Glasvegas kommer att ha ett DJset och jag ber till gudarna att bandet även kommer att dra några låtar live. Andra klubbspelningar som lockar är Laura Marling, hennes musik är skör som en glasskiva, vacker som en åker. Daniel Gilbert missar jag gärna, hans glansdagar var.. låt säga; inte när han spelar soloskit. (trots att en skrämmande stor del av befolkningen verkar tro det.)
Invasionen med Dennis Lyxzen kör en klubbspelning på fredagen, det ska man inte missa. Hans poppunk på svenska kommer inte sitta helt fel i göteborgsnatten.
Även; Vit päls, Mumford and Son, Radio dept och Pavement (Cut your hair är ju classic!), Jens Lekman, Girls och the Drums känns värda att kika på. Det känns som det är ett genomgående genre-tema på festivalen, eller vad säger ni? Indiepop?!
Jag är dessutom sjukt besviken på Metro att jag inte blev en av deras festivalbloggare. GRRrrr!!!
Något helt annat; Underbar låt av Modern Lovers med Jonathan Richman i spetsen. Tonsatt kärleksmonolog där snurrande tankar och frågetecken blandas på ett klockrent sätt. En röst för ungdommen, måne?
Under 20-21 augusti så kommer en ny festival till stan! Det är Punkkarnevalen jag talar om med band som; Slöa Knivar, Afgrund, Avskum, Kajsa Gryt, RAS och misär. Dagens svenska punkbands elit helt enkelt ! Beskrivning av festivalen, enligt hemsida; "Punkkarnevalen är en icke-kommersiell D.I.Y.-festival, vilket innebär att arrangörer, volontärer samt alla band/artister som uppträder gör detta utan någon ekonomisk ersättning i form av löner eller gage" ca. 200 en dag, 400 2 dagar. GÅ DIT FÖRFAN!
Mötet med Led Zeppelin
I helgen kommer hårdrocks eliten till Stora Skuggan (vilket ligger i gränslandet till StorStockholm) Mötley Crüe, Alice Cooper, Iron Maiden OCH, det absoult viktigaste; Iggy and The Stooges spelar på Sonisphere nu på lördag! Jag kommer i garderoben som volontär, så är du där, säg hej! Alltså; Lördag, stora skuggan, rock i dess hårdare form.
Radioplågan Kings Of Leon ska (enligt rykten) släppa nytt album i oktober. Då välkomnar vi, och förbereder vi oss, för en höst med ännu mer radiobajs.
Synd att Led Zeppelin inte spelar fortfarande. Eller att jag inte levde när de var som bäst. Jag börjar bli kär i dom. Visste ni att Jimmy Page (och Jeff Beck ett tag) spelade i 60tals bandet The Yardbirds innan de började i Led Zeppelin? Att LZ för början hette The New Yardbirds och att de senare böt namn till LZ efter att antingen Keith Moon eller George Harrison(beroende på vem man frågar) menade att bandet skulle ;"go down like a lead balloon"?
Eric Clapton var en annan snubbe som spelade ett tag i Yardbirds. Här är han i Cream;
Jimmy page strävade efter att LZ skulle vara ett band bestående av kontraster. Ena foten på det mjuka, den andra på det hårda. En förebild var bandet Iron Butterfly. Iron Butterfly bildades 1966 i San Diego (återigen en påminnelse om musikskatten staden erbjudit världen) Efter deras 7 släppta studioalum med psykadelisk hårdrocks känsla anses de idag varit stilbildande för den kommande heavy metal och hårdrocks-vågen. 1971 splittrades de förevigt... dvs. till 2005.
