I fredags, hör och häpna, fick jag en officiell "intervju" med självaste Jamie T!!! Gissa om jag var nervös!? Helt plötsligt satt han mittemot mig med en cigg i handen, trevlig och intervjuvan. Inte för att det var en normal intervju det bjöds på; Han fick fylla i samma "profil/snapshot" som Peter Doherty, rita med lite färgglada kritor, fick en påse djungelvrål(2 dagar innan hade han vunnit nme awards för best-solo-act), vilket avslutades med lite småsnack om hans musik och annat trevligt! Han berättade bland annat att han funderar på att starta ett punkband snart, eftersom att punken alltid legat varmt om hjärtat.
- Clash and Rancid is two of my favorite punk bands, sa jamie T. (that we like!)
Nu hoppas jag att den kommer med i Sonic! Håll tummar och tår å mina vägnar!


                                 Foto: Rockfoto.nu, Emma Svensson

Efter det: Gratis inträde på konserten, vilken var en av de absolut bästa i mannaminne! Redan innan konserten började hade Jamie avslöjat att bandet va redo för att ge allt. Det var sista stoppet på turnén och bandet var trötta men taggade. Och visst hade han rätt! 
Förbandet från Uppsala kunde inte fått igång publiken på ett bättre sätt. Med dansmani inväntades Jamie T and The Pacemakers. De äntrar - Wrrroaaahhh! "Operation" drar igång vad som kommer att bli en svettig dansuppvisning för alla som befann sig i betongbygnaden vid Medborgarplatsens högerkant.
Alla låtar publiken suktade efter slungades iväg med största precision mitt in i publikhavet, vilka, som besatta, sjöng med i varenda låt.
     Jamie hoppar av scenen, ut i publiken och bildar en ring omkring sig. Nu ska ALLA dansa. (men trampa inte ner varandra!) Publiken blir galen och nästa låt rivs igång. Vi får höra "sheila", "If you got the money""back in the game" "Chaka demus" och en mängd andra guldgripar som han framträder under det dryg 90minuter långa giget. 
Två gånger stormas scenen av den glada publiken. Bandet ser lika svettigt nöjda ut som massan som fick äran att dansa med dem på scen. Galet!
Konserten avslutas med "sticks'n'stones", första singeln från kings and queens-plattan. Tajtare band får man leta efter!
                                ~~~~
Sen, ja, det finns väl inte direkt några ord för hur kvällen fortsatte. Aleese försvann. Det visade sig att hon lärt känna basisten i bandet. efter mycket om och men slutar det med att vi efterfestar med honom. Udda! av en anledning som inte finns började han och jag låtsasbråka. eller brottas kanske. sånt är kul. att slippa vara tjejig. "det är som att slåss med min brosha", ska man ta det som en komplimang?:o ran-dom.
Basisten aka James berättade att alla i bandet hade en likadan tatuering, föreställande en pilbåge i en ring på armen. tufft!
sen vart det en lika konstig hemresa...

                                ~~~~
På lördagen blev det kinamat, prinssestårta & Precios med världes finaste Ellen.
Idag; Afrikansk Filmfestival med Frida. Härligare tjej får man leta efter. under en av visningarna hamnade vi bredivd vår svenskalärarinna. sen hamnade vi på den ända filmen frida inte ville se. haha!
Godnatt! sportlov=idiot-speed-stress-pluggande

Snöhögarna är ungefär 3meter höga nu, om Sverige skulle hamna i krig skulle vi inte behöva bygga några skyddsvallar. Men förhoppningsvis blir det inga mandomsprov. Istället skulle jag vilja bestiga dom och placera en hemmagjord flagga på toppen, i stil med Neil Armstrong. Lite piffigare skulle snön bli, ungefär som rondellhundarna på sommaren. Nått för ögat när man står och fryser ihjäl på busshållsplaten. 
En sak till; Vart är Yeti? Den här vintern måste ha livnärt honom ordentligt. eller henne.

All musik serverad över är lite av vad veckan har att erbjuda. De 4 första musikmakarna släpper nytt album i veckan. De två sista spelar i Stockholm under veckans gång

Nu är det kaos hemma, allt ligger i flyttkartonger och imorron flyttar vi.


 

PS. Om någon försökt messa/ringa, så är min mobil spårlöst borta.

Även grunge legenderna Mudhoney, som inspirerat allt o alla inom grungen, z.B Nirvana, besöker eventet.

"and the tower bells chime, "ding dong" they chime
they're singing, "Jesus died for somebody's sins but not mine.""

Patti Smith

Televisons låt Marquee Moon tycks mer och mer framstå som den ultimata låten. För tillfället iaf. Beroende framkallande, i klass med lakritsklubbor. och det bästa att den är 9min lång.
Folk och fä! glöm för guds skull inte bort att det är fettisdagen imorron!!! Jag & the-one-that-can't-be-named har gått på havregrynsgröt diet i två veckor(ja vet, det är inte friskt) men imorron är det julafton. Jag ska köpa frulle på donken, sen blir det vedungspizzerian till lurre o nått annat amerikanst till midda. mm.. och semlor, självfallet! melongodisar.  

Publiken är en ung men blandad skara. Ljuset är ovanligt mättat. Kanske är det rökmaskinerna. Hornstull strands scen står tom och publiken inväntar Adam Green under rop och halv entusiastiska stön. Adam Green är den ena halvan från det legendariska NY bandet Moldy Peaches. 2002 släptes hans första solo platta och där efter har fem andra härliga plattor ploppat upp i skivbutikerna. Men det är hans senaste fullängdare- Minor Love- som han har kommit till Sverige för.

Foto: Olle Kirchmeier, rockfoto.nu

Strax innan klockan 23 stiger han upp på scenen. Eller förlåt mig; snubblar han upp på scenen. ”Cigarette burns forever” är intro låten och halvt igenom den kommer han på att han faktiskt ska sjunga också. Han bjuder på en fylledans och faller ner i publikhavet. Han hånglar upp småflickorna längs fram.

Upp igen! Dags för nästa låt! Han sjunger några rader men bjuder snart igen på den avancerade extacy-dansen; Fladdra med armarna, hoppa sidleds, klia sig i skrevet, dyka ut i publiken. Oh, vilken show! Men han glömde bara bort det alla var där för; musiken. Hans band ökar tempo för att täcka över hans misstag. Bra och äldre låtar som ”Gemstones”, ”Drugs”och ”Emily” förvandlades till knappt igenkännbara, ordlösa monster.

Det svider när en artist man tagit till sig visar sig vara ett arsle. Jag tar det personligt. Röjiga konserter är det bästa som finns, efter kulglass, men det här är inte röj. Det är tragik.

En del av publiken går, men de flesta står kvar. Mot slutet av konserten blir han bättre och sjunger si sådär 3,4 hela låtar, där ibland ”Baby’s Gonna Die Tonight” och ”Jessica”.   Han lyckas avsluta konserten med ett förvånansvärt fint framträdande till låten ”We Are Not Supposed To Be Lovers”. Han kompar den med gitarr, vilket nästan krävde en applåd.  

Hur kass Adam Green än var under den här konserten ska det påminnas om hur bra och fin hans musik faktiskt är. För er som inte hört Adam Green så är sanningen den att hans röst är i klass med Iggy Pops och hans låtar underbart flummiga och originella.

WAR var ett funk band från californien, bildat 1969. Deras musik utsöndrade lika mycket värme som den brännheta californiska solen. Precis som solen bränner de likbeka champagne-hävarna på rivieran, brände WAR upp politika bariärer med den multi-kulturella line-upen & deras smått utopiska visioner.

Deras fullängdare från 1975, med det måttligt satiriska, och utopiska namnet:" Why can't we all be friends" känns lika aktuell & utopisk idag som alltid.
Med det menar jag; Reinfeldt, dra tillbaka styrkorna från Afgahnistan! En fredsbevarande styrka ska inte bära vapen, då blir man en fiende direkt. Det fattar t.o.m en 5åring.

Monster och slämmiga kryp! Sonic magazine köpte min Peter Doherty "profil"!!!! Tjoho, jag hoppade, sjöng och log så smilbanden brast när jag fick höra det!! :D Den kmr med i nästa nr, fick smygläsa tidningen igår och det kommer bli fett! så köp den! Checka detta:


ja tror ja tuppar! :D

I staden där jag bor finns det inget kvar. Bland betongblocken kremeras lik. En pojke ligger och blöder. 
Livet ser ljusare ut genom ciggarettröken.
Inlåsta barn. Trasiga fönster. Vodkan till kvällsmaten ger 2 minuters lycka.
På morgonbussen sitter folk från alla länder. Underbetalde. Utarbetade. Utanför.
Tunga suckar. 
Staten höjer volymen och trycker hörlurarna längre in i öronen. 
De vill inte höra.
De vill inte se.
De vill inte tänka.

Attentat- Operahuset

                                                                                              
Jag känner mig rätt tom. Men ikväll ska jag och mina luffare dansa bort olusten.

Förra våren dvs. för snart ett år sedan, var Karen O den koolaste tjejen som fanns och jag ville se ut och klä mig som henne. Hon var, rätt och slätt, min idol. Yeahyeahyeahs album var själva våren för mig. Vad allt var annorlunda då! jag kommer ihåg hur luften smakade. Fågelkvittret, de bristande knopparna, min nitade jeansjacka- allt kretsade kring YYY. Efter att ha sätt "sketetons" video som kom ut här om veckan, minns jag igen förra våren med ett färgglatt obehag, och jag sneglar försiktigt på det som då va stentufft- knalligt blåa jeans, körsbärsblusar och rosa läppar. Musiken speglade klädvalet. Men det gör det nog fortfarande.



kärlek. oxstek.

Antingen är det världen som är konstig, eller så är det jag som är helt fel
Det räcker inte med att dra täcket över huvudet



Broder Daniel. Shoreline

matte c är lätt om man kollar av facit. amen på det.

Velvet Underground fick som känt lite uppsving i musikkarriären med hjälp av popkonstens mästare Andy Warhol. Från -66 var dom husband på hans Exploding Plastic Inevitable tillställningar. Inte för att ljudet(för det är mer ljud är musik efter 2:00, extremt experimentellt) är nått att ha i ipoden, men scenkonsten är något utöver det vanliga! Vackert. Alla band borde se och inspireras av detta.