Sommarvibbar ut i tårna. Äckligt svettigt på bussarna och äckliga svettpärlor i pannan. Solsting och tankar som vandrar över till förbjuden mark på sandstränderna som nog inte finns. Eller finns dom? Någonstans mellan solblindheten och känslan av totalt mörker när du kliver in i skuggans kyla förbereder jag ett gerillakrig mot överkonsumtion. Aldrig att jag köper något som inte är i andrahand igen! Jag tänker inte göda en värld förgiftad av materialism och onödigheter när det redan finns så att det räcker och blir över. jag tänker inte gynna avskalningen och ödeläggandet av den enda natur vi har. Aldrig!

Men med musik blir tanken svår. Bl.a Mickes musik på hornstull säljer andrahand och det är där man får fynda. Vägra gynna överkonsumtionen!



PSST!  Den 14e augusti är det sveriges första SM för gatumusikanter i Mariefred.  

Okej, så imorgon är det midsommar. Jag kommer besöka dräggfyllans allra heligaste plats- en husvagnscamping. Uppladdningen på såndana platser är nyktert naiv, slutet alltid oundvikligt patetiskt. Jag har sätt det för många gånger.



Ett alternativt sätt att fira midsommar på är på Whole Lotta Midsommar. På kajplats 15, Södermälarstrand, står en båt ankrad, fullastad med Tuborg, Sangria, BBQ och Rock'n'Roll. Under hela midsommarhelgen bjuds det på finfin (läs; något röjigare) musik för de som hellre sågar ned den traditionella midsommarstången och använder träflisorna till grillpinnar eventuellt trummpinnar. 
Så?! Vad väntar du på? Dra till till kajplats 15!

Underhållning;

MARKED MEN * MEAN JEANS * APACHE * YUSSUF JERUSALEM * JOHNNY THROTTLE * BLACK BUG * POPPETS * RAS * MAKEOUTS * BÄDDAT FÖR TRUBBEL * ZIPHS * WILD FANGS * HO CHI MINH HOWLERS * BEAST * DELIVERANCE BROTHERS * STRAWBERRY SAVAGE * COSTA DEL SOL * WET BAGS * CAPPUTTINI'I LIGNU + more tba!!

mer info; www.myspace.com/wlm2009





ps. över. otroligt fin video. över.

Strokes stod i publiken till Devendra Banhart på Isle Of wight. Det ät skit att vi missade den, för av typer som Devendra finns det få.

 



Rösten får istapparna att skaka tänder
och löven att sakta falla sönder
skör
mjuk
får jag stanna här ett tag?
för en sekund kände jag mig nästan som hemma

"Drive My Car" är en låt skriven av Paul McCartney och John Lennon. Den släpptes för första gången 1965 släpptes på Beatles albumet Rubber soul.



På tiden då "Drive My Car" komponerades, lyssnade George Harrison mycket på Otis Redding's "Respect". Låten kom att influera konstruktionen på "Drive My Car".



Låten blev en cover tidigare i år på plattan Turn Ons av The Hot Rats. The Hot Rats består av Gaz Coombes och Danny Goffey, vars huvudband egentligen är Supergrass.



Hot Rats är också namnet på Frank Zappas första solo platta som släpptes 1969, efter att det ursprungliga Mothers Of Invention splittrats. En av Zappas allra berömdaste spår "Peaches en Regalia" härstammar från "Hot Rats".



Zappa var aldrig något fan av Beatles. 1968, innan Mothers of Invention splittrades, släppte bandet ett gensvar på Beatles Sgt Pepper. Skivan hette We're only in it for the money och var en motattack gentemot (vad Zappa tyckte) den pretentiösa hippiekulturen.



över; Del 1 på "We're only in it for the money"
 01 Lonely Little Girl
 02 Burnt Weeney Sandwich
 03 Mom & Dad

Jag vill alltid vara på väg, är allt för ofta understimmulerad trots att det mesta talar emot det. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Hösten är helt blank. Det skrämmer skiten ur mig. Samtidigt lockar ovissheten något ordentligt.
Imorron gifter sig prinsessan, fattar inte att skattepengarna går till den skiten. Hon kan väl ta och gå till altaret som alla andra? Basement Jaxx spelar iaf å hennes vägnar på balkongen till dramaten på lördag kl 01. Jag ska be Anton Newcombe spela ett dräggigt gig på mitt. Undrar om han tackar ja? Om jag gifter mig ska jag gå in till Baba O'riley med The Who, 00:59in på låten dyker jag upp. Introt är ett av tidernas bästa, och jag får knottrigt gåshud på armarna var gång jag hör den. vart, när, med vem, hur? skit samma! Fyfan vilken entré!



Här är MGMTs nyaste musikvideo till låten "it's working"

Biffy Clyro. foto: Andy Wilsher

Hej Sverige! jag är tyvärr tillbaka, och oj vad jag vill åka dit igen, till festivalen, vackra åh så vackra Isle Of Wight. Helst nu. Eller allra helst att jag inte åkte hem i huvudtaget. För fyf*an vilken vecka! Det började med spöregn, 3 tjejor som tappade bort sig på ön, sov natten innan campingen öppnade på en kofarm. Campingen öppnar! woho! bra platser. får mot alla odds svenska grannar, schyssta, lera upp till knäna, blött tält, The Members och Squeeze för camparna, de var ha-ha bra,"Up the junction" är från å med nu en av favoritlåtarna, Hockey, Doves ägde, Jay-Z spelade mot förväntan en av de absolut bästa konsterterna jag någonsin sätt, han förtrollade publiken och hade Kayne West Him-self som gästartist. FETT! Dagen efter missade vi tyvärr massa bra, blondie var sjukt tråkig live, försökte vara lika cool som hon en gång var, det funkar oftast inte, eller aldrig. Vampire Weekend var tråkiga live, och Noah And The Whales ännu värre. Biffy Clyro vann däremot mitt hjärta! Och The strokes!! De headlineade kvällen. Vad ska man säga? Det snyggaste bandet i världen öppnade med NYC cops, och avsultade med Take It or Leave It. kunde det vara mer passande? Där emellan spelades en kavalkad av dödligt bra låtar; Last Night, Someday, heart in a cage, Juicebox, You Only live once... herre min skapare! Jag har velat se dem i 4år. och nu har jag gjort det. FETT!
Kvällen spenderades.. på vift. 
När morgonsolen började synas på himmelen var det som vanligt dags att sova. editors, pink.. och Sir paul McCartney. Åh, Paul! aldrig har jag sätt så själsligt kärleksfulla ansikten, en sådan respekt, och en sådan brinnande vördnad, som när han stod på scen. Och inte blev det en avdankad show á la Blondie, nej, här bjöds det på Beatleslåtar samt några solo.Men mest var det Beatles. Känslan av att höra 70000 männiksor sjunga med till "Hey Jude" är obeskrivlig. Ta mig tillbaka!

Det här är min ursprungs musik. Eller kanske inte borde kalla det för det, fel ordval, men det finns egentligen inte något ord som kan beskriva hur mycket gammal, nästan bortglömd brittisk 70tals punk betyder för mig. När jag hör sådan här musik pärlar sig tårarna i ögonen och jag får en nostalgikänsla jag inte borde få. För jag var ju aldrig med om 70talet, men genom musiken dras jag tillbaka till tiden, tills då allt hände. Musiken, känslan. ja, allt känns som jag, min andra hälft. Den gör mig helare, och så mycket bättre. Och oj vad bra det får mig att må!

Det här är också sån musik som får kommentarer på youtube i klass med "This Changed my life" eller "I bought the 7" when I was 10 and played it to death on my parents' radiogram! Full volume when they were out. My son loves doing a bit of a pogo to this too - though he's only 8 months old, and has to use my knee for bouncing."(/ av FltLtRocks.) Det här är sådan musik som bara minns av de som lyssnade på den och älskade den när det hände, och kommer att fortsätta göra det tills dagen de dör. 

The Skids. Into The Valley


Jag är nog också en av dem som kommer att säga; This music changed my life!

Tack!

I söndags tog jag studenten, och nu är jag plötsligt fri!! :D Jag kanske t.o.m räknas som lite mer vuxen nu, men det vet jag inte riktigt om jag vill. Pippi-inställning for life! Imorgon bär det av, med flygbolaget alla hatälskar, till frekking ENGLAND! Min f.d. lärare i historia berättade att han var på Isle Of Wight -67 och såg Rollig Stones som förband till Jimi Hendrix. Svårt att äga det, men i år kommer festivalen att bjuda på ..

.. andnöd när The Strokes kliver på scen!


.. massnostalgi & ofantliga applåder när legenden Sir Macca tar ton


.. kärlek när James sjunger den här låten, en av de finaste kärlekslåtarna!

..glädjekickar när Courteeners öppnar sitt sprudlande set


.. lite nytt från t.ex Is Tropical


.. Dans is solnedgången. Eller är det uppgången?


.. 2x 70tals punk


Här är nästan hela line-upen:


Fred och kärlek till folket!

(Och för alla Babyshambles fans är det med sorg i hjärtat jag meddelar att trummisen Adam Fieck har lämnat bandet! Han ersätts tillsvidare av Supergrass trummisen Danny Goffey.)

Garageigare variant av Girls. Hett!



PÅ SÖNDAG TAR JAG STUDENTEN! PÅ ONSDAG ÅKER JAG STINA OCH LOVISA TILL ENGLAND. VI SKA PÅ ISLE OF WIGHT FESTIVAL OCH KOLLA PÅ bla THE STROKES. gött.

Crocodiles bygger upp en cool ljudvägg av lo-fi psykadelica och mörktonade sommarvibbar. bandet som själva säger att de inte är inspirerade av jesus and Mary Chain, tycker jag påmninner om kungligheterna JMC en hel del. Ibland vandrar den känslan till och med över till självaste The Velevt Underground. Inte illa! Inte bara det att Crocodlies bär svarta wayfarers natt och dag, utan trummorna. Ja speciellt trummorna, takten. (förutom faktumet att Crocodiles kör med trummmaskin) Du vet när en låt lyckas kännas aggresiv och i upptempo, fastän den är dölugn. Lyssna på "I Wanna Kill" så fattar du.
Musiken får mig att vilja promenera i ett becksvart Stockholm, eller dansa i svartvitt ljus. Jag är totalt schackmatt!
San Diego bandet består dessutom bara av två pers, Brandon Welchez and Charles Rowells. Deras debut ska släppas senare i sommar. Imorgon släpps en ny singel, "Sleep Forever".

I'M A STRANGER IN THE HOLY LAND- BUT I KEEP MY STRANGENESS CLOSE AT HANDS

MYSPACE

.. idag när jag stod utanför ica, med en kakburk i handen och drog dåliga skämt med superman och lina kom en gamal indisk man fram och blåste mig i ansiktet. Det luktade inte illa, men inte heller gott. Det luktade inget. Spela roll, konstigt var ordet. Efter att han blåst klart stod han och log lite finurligt, sen skakade han min hand och gick utan att säga ett ord. Strange things happening in the surburb.

 

En annan konstig sak är att jag aldrig har hört talas om ladyn som sjunger låten över. Det kanske låter drygt, men vad jag syftar på är att den tydligen (av vissa) räknas som den första rock'n'roll låten någonsin. Häftigt. En kvinna på det. Den släpptes 1944! Sister Rosetta Tharpe lyckades blanda Blues och Boogie på ett nytt, unikt sätt. Hon är också känd som "The original soul sister".

 

Jag lider av en brist på kvinnliga förebilder. Sister Rosetta Tharpe- du är sannerligen av rätt virke, och jesus vilken gudinna du är på gitarr! 

Hej! För att motverka kriminalitet; upphäv alla lagar! För utan lagar kan inga brott begås.



Titus Andronicus heter Shakespeares första och allra blodigaste tragedi. Några århundraden senare, nämligen 2005, bildades ett band med samma namn i New Jersey. Lo-fi bandet är ganska blodiga själva. Deras andra platta(släppt 9mars 2010) är en koncept platta om det amerikanska inbördeskriget. Låten "A perfect Union" är ett prakt exempel! Låten börjar med ett tal av Abraham Lincoln från 1838(!) med inspelningen som blivit rostig av tid och otid drar en tunn hinna över det annars moderna poppunkiga soundet i låten. Låten hintar även till Billy Bragg och hans berömdhet "A New England" i formatet; "No, I never wanted to change the world, but I'm looking for a new New Jersey".
Nyskapande, och tidsskakande, är ordfragment som snurrar i min skalle när jag lyssnar på albumet, för det är inte bara den första låten på plattan som börjar med originalinspelningar av föråldrade tal från inbördeskriget, utan varenda låt har förärigas med ordblandningar av gamla patriarker. 

Skivan är väldigt väldisponerad och ambitiös, medans live inspelningarna som youtube erbjuer är mer luggslitna, till exempel låten "Titus Andronicus Forever" som maler mantrat "The enemy is everywhere" om och om igen. Men plattan innehåller även lugnande, lätt tröstande låtar. Början av "No Future Part Three: Escape From No Future" är däremot pinsam, eftersom sångarens röst passar bättre till obehärskade, hesa skrik, än skönsång.

"Four Score and Seven" kommer mer lindrigt undan, men den tidigare övergår som tur i en flodvåg av hoppfullhet när han ger av ett djungelvrål. *pffjuu*.

"Theem for "cheers"" är presic som namnet antyder ett riktigt glädjepiller. En sommarlåt, kapisch?
Frontmannen Patrick Stickles har lika vildvuxet skägg som frontmannen i Band of Horses, han är i själva verket väldigt lik. Men mer än utseendet har de inte gemensamt - medans Ben Bridwells musik är finstämd och sorglig, är Ians och hans röst en förmedlare av en känsla. Känslan stavas hopplöshet, och det om något river upp mer sår än någon "The Funeral" av Band of Horses någonsin kan göra. 

A perfect Union


För att smaka på något lite äldre. Midsummer party the yard; någongång, någonstans 2008. Bra är det!