Biffy Clyro. foto: Andy Wilsher

Hej Sverige! jag är tyvärr tillbaka, och oj vad jag vill åka dit igen, till festivalen, vackra åh så vackra Isle Of Wight. Helst nu. Eller allra helst att jag inte åkte hem i huvudtaget. För fyf*an vilken vecka! Det började med spöregn, 3 tjejor som tappade bort sig på ön, sov natten innan campingen öppnade på en kofarm. Campingen öppnar! woho! bra platser. får mot alla odds svenska grannar, schyssta, lera upp till knäna, blött tält, The Members och Squeeze för camparna, de var ha-ha bra,"Up the junction" är från å med nu en av favoritlåtarna, Hockey, Doves ägde, Jay-Z spelade mot förväntan en av de absolut bästa konsterterna jag någonsin sätt, han förtrollade publiken och hade Kayne West Him-self som gästartist. FETT! Dagen efter missade vi tyvärr massa bra, blondie var sjukt tråkig live, försökte vara lika cool som hon en gång var, det funkar oftast inte, eller aldrig. Vampire Weekend var tråkiga live, och Noah And The Whales ännu värre. Biffy Clyro vann däremot mitt hjärta! Och The strokes!! De headlineade kvällen. Vad ska man säga? Det snyggaste bandet i världen öppnade med NYC cops, och avsultade med Take It or Leave It. kunde det vara mer passande? Där emellan spelades en kavalkad av dödligt bra låtar; Last Night, Someday, heart in a cage, Juicebox, You Only live once... herre min skapare! Jag har velat se dem i 4år. och nu har jag gjort det. FETT!
Kvällen spenderades.. på vift. 
När morgonsolen började synas på himmelen var det som vanligt dags att sova. editors, pink.. och Sir paul McCartney. Åh, Paul! aldrig har jag sätt så själsligt kärleksfulla ansikten, en sådan respekt, och en sådan brinnande vördnad, som när han stod på scen. Och inte blev det en avdankad show á la Blondie, nej, här bjöds det på Beatleslåtar samt några solo.Men mest var det Beatles. Känslan av att höra 70000 männiksor sjunga med till "Hey Jude" är obeskrivlig. Ta mig tillbaka!