När ensamheten knackar på välkomnar jag den. Så länge det finns en flycktväg, en time-out signal eller en stoppknapp så är jag med på femman. För ensam är man ju aldrig, inte så länge man har sig själv. Det är just det jag har förstått och börjat uppskatta- Att umgås med mig själv, i vad som skulle kunna kallas ensamhet. Jag trivs med att promenera själv i stan, titta på fåglar och folk omkring. Jag trivs med att sitta själv på ett fik med en bok. Jag trivs med att dricka en kopp te och lyssna på musik. Helt själv.
Men jag antar att det är människorna runt om mig som ger mig modet till att växa i mig själv, att stilla mogna i gyttjans hjärna. Den här hösten har jag inte riktigt haft tid till det. Till dagdrömmeriet och de parallella världar som kan dyka upp i fantasins värld. Men jag känner att jag är påväg tillbaka. Kanske har dagdrömmeriet tagit semester och befunnit sig på annan ort ett tag. Jag hoppas det, och jag hoppas att semestern har skapat nya gångar i hjärncellernas virrvarr. Jag vill dyka in i dem ett tag nu, en snabb verklighetsflykt, tappa bort mig i bland hjärnans oupptäckta gångar och bli medveten om det parallella.

Jag önskar att jag blev förtrollad, förförd och bortförd av den fina kärleken i vintermagin. Det skulle sitta fint till glöggen.