Alla i Stockholm är så jävla snygga! Det är svårt att undvika den tanken när man ser sig omkring i staden. Alla är supermedveta och vill framstå som gö coola. Det senaste inom indie eller mode. Ingen miss. Men gärna sticka ut- Ser man på; en tvättäkta söderkis!
Alltså är jag hemma igen! Hejhej svearike och blåbärsland! Upp till kamp mot trender och snygghetsfaktorer, jag orkar inte bry mig mer, men blir arg på mig själv för att jag trots allt gör det. Nu blir det att freaka out! Är ni på? 

London var underbart, coolt och ingav en  "hemmakänsla"; som vanligt alltså! Jag förälskade mig i Rough Trade och köpte en tygpåse för att manifrestrera det. Jag köpte även allt för många CDskivor vilket har gjort mig skitpank. Tills alldeles nyss, då jag kom på att det är löning idag. Underbart!

Nytt I CDsamlingen:

Violent Femmes – Violent Femmes

The Eighties Matchbox B-Line Disaster – Horse Of The Dog

Various: A Man A Machine (blandskiva med elektromusikens pioneerer. Elektromusik/Synt i form av Wire, Suicide, Fad Gadget etc. Alltså tung och mörk synt som går som en stöt från höger till vänster kroppshalva. Är du hel efteråt har du missat poängen.)

Thee Vicars- Back On The Streets

Dum Dum Girls - I Will Be

The Music Machine- Talk Talk (Du kan inte ana hur LÄNGE jag har letat efter denna skiva. Det gjorde min dag. Blev däremot lite missnöjd då den innehöll flera covers, som var sämre än orginalet. I och för sig kan det vara svårt att göra Taxman och 96Teardrops bättre än vad de redan är.)

 Thats the spirit! När du inte har någonstans att spela; släpa ut hela bandet på gatan.



New York Dolls hade sin ända UK spelning i måndags, och eftersom att vulkanen med det vidrigt fula namnet spydde ut aska just då, lät en konsert i form av de glammiga CBGB punkarna alldeles utmärkt. Gubbarna totalägde de flesta unga band jag sett live, både energimässigt, showmässigt- och i tajthet. Det kan nog förklaras av deras låga karriär- men ändå! jag stod i publiken(i ett desperat försök att undvika en jobbig peddogubbe) och drömmde att jag befann mig på CGBG i NY för drygt 30år sedan och jag kom nästan dit- i tankarna alltså; så bra var de! De tog med publiken på en tidsresa inom punken. "Trash" och "personal Crisis" har jag aldrig hört så bra som då. Jag kan bara gissa hur det lät när de var unga och påtända- som balsam för öronhåret. David Johansen och Sylvain Sylvain var de ända orginalmedlemmarna, och trots Sylvains småsnuskiga skämt och onaturliga tungrörelser så hade de kvar Det, de rörde sig och förde sig som respektingivande rockrävar. För det är vad dom var, respektingivande. De körde en tribute till Malcom McLauren, som var rätt dålig om jag ska vara helt ärlig, men deras tribute till Bo Diddley var helt galet bra, det var en omgjord version av Bo Diddleys självbetitlade låt- Bo Diddley – Bo Diddley eller så var det denna, jobbigt det här blev nu. Bo Diddley – Hey! Bo Diddley

Förbandet The Vivians var ett av de bästa förbanden jag någonsin sätt och helt perfekta som förband till NYD- Vilket drag. Till och med de gamla svårflörtade punkarna i publiken medgav efter konserten att de var förbaskat bra. Tråkigt nog så var det bandets absolut sista konsert någonsin "But we do it as a support band to our idols", så jag antar att de inte mådde allt för pyton. Fan, jag gillade dem.



Snusk! nu belv det ett alldeles förlångt inlägg för att vara fredagskväll. Nu ska jag dö framför en hyrfilm. orkar. inte. göra. något.