Lov är en livsnödighet, jag menar jag lever i en total stresskarusell varje dag skolan gör sig påmind. Inlämning hit, inlämning dit. För första gången på ett halvår kan jag andas ordentligt. Jag befinner mig i ett vardagens Nirvana ungefär. Idag satt jag och Stina på ett Hare Krishna(Multi Kulti dårå) doftandes cafe i flera timmar och bara satt, drack kaffe och pratade om skit. Sen hem, prima liv, gloendes på Skins 3. Precis som för ett och ett halv år sedan- The Ace Of Spades!
Dessutom håller sommarens pusselbitar på att falla till plats, och festivalsommar är bara förnamnet! men mer om det en anna  dag för desom bryr sig.

 

Jag befinner mig i en konstant känsla av att garagerock är min framtid. Inte den blekaste om varför och det kommer antagligen inte bli så. Men för att klargöra faktumet så är jag kär i genren, och i vilket fall som helst tror jag att garage kommer att få en stark och mindblowing revival snart, eller den pågår just nu! Det är garagerocken med stänk av surf och rockabilly jag jiddrar om, garagen med de sjungande gitarrerna och de smått retarderade sångrösterna. Jag diggar ironin i musiken, ironin över livet och inställningen av att leva här och nu. Att inte ta allt på så jävla stort allvar, det är liksom okej att vakna med kalingarna runt skallen med en fet baksmälla, av en händelse sittandes med en gurka i handen.
Wikipedia klassificerar Mando Diao och Kings Of Leon som garagerock, men det här har inget med dem att göra. Ska det kallas garage ska det fan vara rått och fint på riktigt- Black Lips,Del-Lords, Big Enchilada, King Khan eller varför inte det japanska brudbandet The 5678´s`. Det finns så sjukt jävla många inom genren och band efter band erövrar de underground scenerna, och allt är så sinnesjukt jävla bra att jag får gåshud över hela kroppen. Kanske kommer tjejerna få en rättvis roll den här gången!?