Nu är hösten här. På riktigt. Marken har givits en matta av gula löv, mörkret kommer plötsligt och hela dagen genomsyras av ett lätt duggregn och bitande kalla vindar. 
Hösten är fin med de varma färgerna på träd och mark. Regnet har jag heller inget emot, att ligga i sängen och lyssna på smattrandet mot fönstret är trygghet för mig. 
Något som jag däremot HAR något emot är mörkret. Du ser, jag har aldrig riktigt vuxit ifrån att vara mörkrädd. Jag vet inte vad det är för nattsvarta spöken jag tror lurar i mörkret, men något är det som får mitt hjärta att ticka lite snabbare.


Men själva färgen svart kan jag inte säga att jag har något emot. Mycket av den bästa    musiken skulle jag kalla svart. Joy Divison är väl gudfadern för det hela.        
Med svart talar jag alltså inte om hudfärg, utan om moll. Men tacka Gud för "svart"   musik; blues, reggea, jazz, soul, funk, rock'n'roll etc. En tråkig musikvärld är vad vi   skulle leva i utan de Afrikanska influenserna. Utan de skulle vi väl  än idag stampa
takt till Beethoves 5e symfoni. 

                          
Denna höst är det inte bara mörkret som får det att krypa i skinnet. Sverige Demokraterna har även lyckats hålla mig vaken om nätterna. Stampar deras fötter takt till Beethoven och önskar att all svart musik ska fraktas dit pepparn växer? Musik är ett perfekt exempel på att man inte kan göra skillnad på människor och männsikor. Musik har skapats från världens alla hörn. Om inte det enkla faktumet att vi alla är samma jävla Homo Sapiens, som varit huggabugga grottmänniskor med långt kliande skägg. Kanske de kan lyssna till musikens rythmer och förstå att det bara finns dur och moll. Två av de bästa av världar, som inte kämpar mot varandra. De går hand i hand.