Way Out West var över förväntan. Helt klart! Jag vill skriva en fet recension över hela skiten, men hinner inte för att jag far till iväg östeuropa imorgon. ace. Bra recensioner är speciellt viktiga den här gången eftersom att de etablerade musikjournalisterna har fått både Paul Weller och The Stooges om bakfoten. Man undrar ju hur Markus Larsson har mage att jämföra Weller med Tomas Ledin, och i samma text hinna skriva "Weller, Fuck Off". För att klargöra saken var det en levande leged på scen och mer respekt och kunskap än så får man förfan begära. Den sanna historian var att konsterten var hejdundrans när han drog iväg sina Jam låtar, That's Entertainment var sjukligt bra, men något svagare när han lirade långutdragna sololåtar.

Stooges kräver energi, både att lyssna in sig på och att se live- för det är omöjligt att stå stilla till Funhouse, Gimme Danger, Search and destroy, I wanna be your dog. Men herregud bara genom att skriva ned låttitlarna blir jag smått upphetsad. Iggy var barbröstad och svettig som vanligt. Han spottade, slängde med mickstativet och glödde av energi. Så mycket av den varan bjöd inte något annat band på hela wow på. Möjligtvis Trash Talk, ett hardcore punk band från staterna som var helt galna live. Korta intensiva låtar med jävligt agressiv sång, det är grejor det. Sångaren och basisten(förövrigt smått skrämmande) stod mitt ute i publiken och körde på som in i bomben. jag stod inte stilla en sekund.

The Drums var året största förvåning. Bra live och väldigt bra låtar. Dom skulle överleva även utan Let's go surfing.

Håkan Hellström!!! Nu kan du få mig så lätt! 

(Nu är det dags att packa vidare. och jag missade skriva om annat fint. xx, lekman.. och om dt sämre. plus bilder. extra allt! Ciao!)