FÖRFÖLJD AV FOTSPÅR

Lee Miller

Jag kom nyss hem från en äventyrsfärd till förortens Ica Maxi. Vägen var mörk och månen full. Tveksamt om jag skulle klara iskylan dit. Men jag kirrade det. Stina också. Vi överlevde. Fingrarna var smått massakerade av kylan, kinderna sönderbitna. Träden gnistrade alldeles förträffligt och för några sekunder blundade jag och stack ut tungan- visst har jag kvar snittsen när det gäller att fånga snöflingor. Det är en sann konstart!

Tidigare idag drack jag alldeles för mycket kaffe med Ellen på stammishaket i gamla stan. Det känns nu. För många koppar svart gör armarna lama och huvudet snurrigt. Det är den ökända koffeinkicken som talar! Det kändes på Maxi, bland alla likbleka, ibland smällfeta, förortsbor är det svårt att koncentrera sig när man är hög på kaffe. Och jag kan inte stava. Middan imorron kommer nog bli bra. Något konstig, men bra. Om 26 timmar är det ett helt annat år, och det här året är slut på saft. Sista kapitlet är över. Kaputt. The End. Snipp snapp på 2009. Männskilgheten överlevde ännu ett år, trots alla orovarslande professior från både höger och vänster.
Attbrpå professior så såg jag 2012 med min sköna mormor och lillebror igår. Den var väldigt amerikansk, det förklarar nog allt! Jag drog på Sixto Rodriguez hemma för mormor, och hon blev blixtförälskad. Det är inte var dag hon börjar sjunga med i låtarna. Speciellt eftersom att hennes engelska är lite knackig. Men den prioriterade man inte under guldåldern. Då vare svenska för hela slanten. Och visst minns 40talisterna tiderna man kunda bli upptryckt mot en vägg av de stora tuffa killarna i kvarteret med dödsfrågan ; "Tommy eller Elvis?" då gällde det att vara listig, för med fel svar fick man kok-stryk och blödande näsa. Tommy Steele eller Elvis Presley. Den ena eller den andra, så enkelt var det på den tiden. Idag har vi en uppsjö av musik- Musik i en sådan mångfaldig djungel att jag ibland undrar om jag någonsin kommer hitta hem igen 

 magisk kula!
Bring it Tommy! ;)