Just nu är jag helt insugen i 70 tals punk. det är nästan lite jobbigt. Speciellt eftersom att ja önskar att jag levde då. fan va barnsligt det lät. Det var länge sen ja hitta ett band som känns som jag. Musikaliskt tror jag att man kan hitta en själsfrände dvs ett band som känns som om man tänker likadant som, som musikaliskt speglar ens inre. musiken som de spelar passar precis ihop med en själv. The Only Ones e fan nära nog!


Sätt o läste Zero mag igår (som förövrigt e halv bra) på ett fik på söder(sry att ja förstörde kaffekoppen :O oppss!) inna ja möte upp några sköna brudar vid för att dansa  lite flumdans till familjen i kungsan. men tillbaka till tidningen. Oliver, en av bandmedlemarna i franska coverbandet Nouvelle Vague(som gjort covers på en del punklåtar) får frågan om det är svårare att "översätta" ilskna , gitarrdriva låtar än andra. han svarar:
"Tvärt emot vad många tror är punklåtar i regel lätta att jobba med. Bakom aggressionen och de skitiga ljuden döljer sig ofta rena , snygga melodier"
Min sneddrivna sammanfattning: PUNKEN ÄGER! (ÄGDE?)

här e en jätte bra, och såklar underskattad låt. The Saints  med NO TIME

nu måste ja spriiiiinga!! hejhej dåå!